Apparaternas hämnd

Tekniska pryar och elektriska apparater har sina egna idéer och viljor som man inte ostraffat bryter mot Och om en obildad, oteknisk stackare försöker använda dem får han/hon skylla sig själv.
Det har jag nogsamt fått erfara.
Jag har alltid varit lite misstänksam mot mikrovågsugnar – och misstänksamheten är ömsesidig. Jag är inte riktigt säker på hur nyttigt det är med dessa vågor som skickas genom maten. Det står en mikro på köksbänken och glor. För det mesta avvänder jag den inte. Jag värmer/kokar på det gamla hederliga sättet på spisen för det mesta.
Idag till frukosten gjorde jag ett undantag och mikrade ett par prinskorvar. Det gick bra, men jag kunde inte underlåta att dra mig till minnes mitt första möte med en mikrougn. Jag skulle även då värma prinskorvar. Någon föreslog 1-2 minuter. Det tyckte jag var alldeles för ynkligt – 4 minuter, minst borde det vara…
Efter fyra minuter stannade processen av. Jag öppnade luckan. Vad tog jag ut? Lagom uppvärmda prinskorvar? Glöm det. På assietten låg några bruna, svettiga, skrynkliga skinn. Av i innehållet i korvarna märktes inte ett spår. Jag vet fortfarande inte vart det tog vägen.
Nästa pilsner var när jag skulle värma en burk barnmat. På burken stod hur man skulle göra. Inte ens en totalt teknisk idiot kunde misslyckas. Ha. Efter en liten stund sa det POFF. Barnmaten hade exploderat, fatet var rent och födan satt runt väggarna i mikron.
Det var förresten hans brorsa som vid ett senare tillfälle gnistrade till och dog – oåterkalleligt. Jag hade ärvt den. Den behövde göras ren eftersom någon hade poppat popcorn i de och den hade blivit brun. Vanligt diskmedel tog inte riktigt bort det bruna. Jag fick en snilleblixt och plockade fram starkare medel som sprutades ut på botten och smetades på sidorna. Dit med lite vatten. Låt verka. När det efter en timme kunde vara dags att torka upp och skölja fanns det inget vatten. Apparateländet hade slukat det genom en skarv som jag inte lagt märke till. Vid efterföljande test sände den ut ett par gnistor och lämnade illvilligt sprakande, in.

Usch!

Jag ber om ursäkt

Det är mitt fel att det gick åt pipsvängen för di svenske i dag i Tour de ski. Jag hade nämligen bänkat mig framför Tv:n och tittade på. Jag för otur ed mig. Det var lika dant förra vintern. Så fort jag satt och tittade bröt folk skidor, stavar, åkte omkull – och förlorade.
Tour de ski har ju pågått över en vecka. Jag har inte hunnit titta och sammandraget visade på stora framgångar för svenskarna – första och andraplatser på löpande band.
Jag lovar härmed att jag inte ska titta i morgon.
Samtidigt kan jag inte låta bli att slås av häpnad när jag betraktar idrottsutövningen idag. Om det fortfarande är roligt, vet jag inte, det verkar vara blodigt allvar nästan en strid på liv och död i jakten på hundradelar. Utrustningen utvecklas och trimmas minutiöst. Det byggs till och ed höghöjdsanläggningar för att träna i. Skidsporten har blivit en vetenskap och en storindustri med bland annat vallarteam som jobbar dygnet runt.
Det var skillnad när Utterström och co höll på – eller när vi vanliga dödliga åkte på decimeterbreda trälaggar och lila Swix.

Ha det!

Jippi - Jag har fått en bok-award

från Granntanten. Det tyckte jag om. Fast det satt snören i den och det blev en nästan övermäktig uppgift.

Det första var inte svårt. Att tacka för awarden. Jag sitter och niger och känner mig hedrad.

Mina tre favoritförfattare, däremot.... Tja eftersom jag är som grisen - allätare - när det gäller böcker är det svårt att få fram bara tre stycken.
Det får bli några ur mängden.

Den första som slår mig är P C Jersild, författare och läkare, som har skrivit många tänkvärda och samhällskritiska böcker. Den jag vill näma här är En levande själ, som han skrev 1980 och som är en monolog från en bortopererad hjärna.

Nästa måste bli Per Anders Fogelström, mannen som nästan fick mig att älska Stockholm, fast jag aldrig har gillat den stan. Han skrev om "vanliga människor" på ett fascinerande sätt. Hans romanserie "Stad" i fem delar, som inleddes med Mina drömmars stad har jag läst gång på gång på gång.

Bo Balderson, deckarförfattaren som ingen egentligen vet vem det är - eller var - är det kanske konstigt att ha som favorit, men han/hon/de skriver om små "trevliga" mord och skildrar Statsrådets och hans svåger Vilhelm Perssons gemensamma upptåg och vedermödor, när de ska försöka lösa mordgåtorna, på ett underhållande sätt. Största gåtan är kanske vem som har skrivit alla böckerna om Statsrådet. Första boken heter Statsrådet och döden och de gav mersmak.

Sen ska jag hitta fem stycken att dela ut min award till. Hmmm. Det blir lite svårare det, Jag har inte hängt med så mycket på sista tiden, så den delen av uppgiften måste jag få vänta med.

Ha det!

I skick som ny

- nästan i alla fall - kastar jag mig över det nya året som om det vore en gigantisk portion med fläsklägg och rotomos eller varför inte ris á la Malta som är så underbart, en ack så förbjudet.

Det är spännande med ett nytt år, ett oskrivet blad, som ett orört snötäcke.
För övrigt lovar just väderlekstjänsten mer snö i morgon och över Trettonde dagen. Det är gott om snö i år vill jag lova och halt som bara den. Komunen gör vad den kan för att röja och göra gatorna framkomliga. Vid min promenad idag hittade jag en 8-10 sandkorn. Det är bra. Eftersom jag dessutom har min Karl-Oskar till hjälp och stöd tar jag mig ganska lätt fram.

Eftersom jag efter en bedrövlig höst med flera sjukhusvistelser känner mig nästan i skick som ny, har jag blivit odrägligt positiv och vägrar att se annat än i ljusa färger.

Det kan kanske förklara att jag hos vår second handbutik köpte nya tapeter idag - ljusa tapeter i nån sorts rosa/lila/grå färg. Låter hemskt, men jag tycker de är snygga.

Så nu gäller det bara att samla ihop frivilliga för att få upp dem.
Har man inte arbete så ställer man så man får!! En gammal sanning som lever kvar.

Ha det!

Gott Nytt År!